Jag älskar att gymma, det är bland det bästa jag vet. Känslan efter ett träningspass är oslagbar, då mår jag som bäst. Att prata träning är ett stort intresse, jag kan prata timmar om allt från kost, övningar till bodybuilding historia.
Men även då jag älskar träning och allt runt omkring den finns det något som länge har betungat mig. Det gör det än idag. Det är nämligen att jag aldrig trots flera år av träning har varit nöjd med min kropp. Jag har under åren haft olika kroppsformer och uppfattat min kropp som smal, överviktig, ganska vältränad, vältränad. Att ha uppfattat min kropp som vältränad har inte gjort mig lyckligare än då jag uppfattade den som smal.
Jag har fått många positiva kommentarer. I början av träningsperioden räknade jag hur många som hade kommenterat något positivt om min kropp. I minnet spelade jag upp den positiva kommentaren om och om igen. Det var en stor drivkraft som motiverade mig att träna hårdare. Det var smickrande och glädjande att få dessa kommentarer i stunden. Men trots dessa var jag aldrig nöjd med hur kroppen såg ut. Jag såg bara fel och brister. Axlarna var inte tillräckligt stora i förhållande till armarna, bröstmusklerna underutvecklade, vaderna för smala etc.
Under sommarperioden då jag deffar och blir smalare så tänker jag en extra gång innan jag tar på mig något. Jag har lärt mig vilka kläder och färger som jag upplever framhäver min kropp på bästa sätt. Mörka färger brukar jag undvika på sommaren. Den svarta T-shirten som jag tycker om tar jag sällan på mig, i alla fall inte om jag ska träffa andra. Ljusare färger fungerar bättre, de får mig att se större ut.
När jag ska ta en bild testar jag olika vinklar och tar många bilder. Jag raderar sedan de flesta, för ingen bild är riktigt bra. Den enda bilden som är kvar tycker jag är sådär, den kanske jag raderar också lite senare.
Kommentarer från närstående att jag blivit smalare eller tjockare sårar mig, det kan förstöra hela min dag.
Jag har på senare år stannat upp och reflekterat kring detta, varför jag aldrig är nöjd och bekväm med hur kroppen ser ut. Det jag söker är inte en ursäkt till att träna mindre och bli lat, tvärtom så tränar jag nu mer än förut . En del kanske förknippar känslan eller sökandet av ”nöjdkänslan” med lathet och att stanna i utveckling. Det behöver inte alls vara så. Du kan älska din kropp och utvecklas i din träning samtidigt.
Jag har i detta sökande insett att det handlar inte om hur kroppen ser ut, allt beror på hur jag tänker.
På senare tid har jag därför jobbat mycket med mina tankar. Jag jämför mig inte lika ofta med andra. Jag räknar upp positiva saker jag har, det bidrar till att jag uppskattar mig själv mer. Mitt fokus ligger mer på att utmana mig själva i träningen, samt att förfölja träningsschemat och göra övningarna rätt än att varje gång kolla spegeln efter passet. Jag har också läst mer om kroppsfixering och osunda kroppsideal vilket har haft en positiv inverkan på mitt sätt att tänka.
Det har blivit bättre på senare tid. Men helt nöjd med min kropp är jag definitivt inte, jag jobbar fortfarande på det. Det är en process som tar tid och kräver ansträngning. Jag hoppas att jag en dag blir helt nöjd och bekväm med kroppen. Att en kommentar om att jag blivit smalare inte längre sårar mig, för det gör det än idag. Jag hoppas att jag inte behöver tänka så mycket innan jag ska välja färg och kläder under sommaren. Att jag inte längre undviker att ta på mig den svarta T-shirten som jag verkligen tycker om.
Liknande tema: Ortorexi – Är du sjukligt hälsosam?
Kategori: Träning